År 1965 satte en byggboom fart i Sverige av sällan skådat slag. Bakom vågen stod regeringen, som i ett slag bestämde sig för att lösa såväl en grav bostadsbrist med en höjning av bostadsstandarden för de svenska hushållen. Under tio år var det meningen att en hel miljon bostäder skulle byggas. Storskaligheten blev ett faktum för att lycka med projektet. Samtidigt revs en hel del äldre hus av dålig standard, men totalt sett byggdes faktiskt över en miljon nya bostäder. Det jättelika projektet kom att kallas miljonprogrammet.
Till skillnad mot vad många tror handlade det inte enbart om jättelika hyresfastigheter, utan även och kanske främst om villor, parhus och radhus. Men de stora betongförorterna är också en del av miljonprogrammet. Då de byggdes stod de för ett modernt ideal med stora ljusinsläpp, rekreationsytor mellan husen, stor plats för gångtrafikanter på egna stråk utan trafik och nära tillgång till service. Funktion gick före skönhet, och snäva ekonomiska ramar satte djupa spår i hur byggnationen uppfördes.
Idag står de byggnader som uppfördes under miljonprogrammet av hela 25 % av alla bostäder i Sverige. Beståndet minskar dock, inte minst i mindre städer där många av lägenheterna i hyresfastigheterna som då byggdes står tomma. En stor del av de andra fastigheterna är i stort behov av renovering. I många fall måste också standarden, isolerförmågan och mycket annat förbättras för att bostäderna ska leva upp till dagens moderna standard, så olik den som gällde mellen miljonprogrammets år 1965-1975.
